Sex personer, ett gemensamt intresse.
Möt teamet bakom några av Sveriges mest djupgående och engagerande paranormala utredningar i
dokumentärformat.
De är sex till synes helt olika personer – kreativa, skeptiska, känsliga, metodiska och tekniskt lagda. Men
de förenas av ett och samma driv: att undersöka det som inte går att förklara. Tillsammans utgör Evelina,
Aki, Philip, Carolina, Jonas och Anna ett av Sveriges aktuella och seriösa spökjaktsteam, där intuition
möter vetenskap och där varken energier eller kameror aldrig är långt borta.
Det är sent. Huset ligger som en mörk kloss mot himlen, fönstren svarta, luften stilla. Inne i hallen står sex
personer i rad med pannlampor, kameror och ett myller av blinkande instrument. De skrattar lågt, drar
sladdar, justerar stativ. Men under skratten finns något annat: Fokus. En förväntan.
– Vi är en kreativ skara människor med helt olika personligheter, men med samma nyfikenhet, säger
Evelina.
– Ett gäng kompisar, egentligen, som åker runt till påstått hemsökta platser och försöker hitta bevis, fyller
Jonas i.
– Och vi vill ge en röst till energier och minnen på platserna, säger Aki respektfullt.
Det här är deras värld: osynliga krafter, mörka hus, kalla korridorer, gamla sägner – och en envis vilja att
ta reda på om något verkligen finns kvar när livet tar slut.
Barndomens oförklarliga – och vuxenvärldens skepticism
För de flesta i teamet började allt långt innan första kameran slogs på.
– För många av oss började det redan som barn, när vi upplevde saker som inte gick att förklara, säger
Evelina.
Aki nickar. – Intresset för det paranormala har alltid funnits. Vi har alla varit med om saker som inte
känns… helt vardagliga.
Carolina beskriver det som ett inre krig mellan nyfikenhet och skepticism:
– Jag har upplevt oförklarliga fenomen sedan jag var liten. Men jag är också starkt kritisk. Jag vill ha en
vetenskaplig förklaring innan jag själv kan kalla något oförklarligt. Jag är här för att utmana mitt eget
tvivel lika mycket som andras.
Anna tar det mer känslomässigt:
– För mig handlar det om frågorna: Vad händer när vi dör? Varför verkar vissa själar bli kvar? Varför
lämnar just vissa människor spår efter sig? Det vill jag förstå.
Philip skrattar lite:
– Vi har väl alla suttit och tittat på andra spökteam på Youtube och tänkt ”tänk om man skulle testa själv”.
Till slut gjorde vi det bara – mest för att övertyga oss själva. Sen ville vi dela med oss av det vi upplever.
Ett ödehus som satt sig i kroppen
Ett av de mest omtalade casen i teamet är ödehuset i avsnittet “De som stannade kvar”. Ett hus som flera
av dem fortfarande bär med sig – bokstavligt talat.
Redan när de kliver in känner de att luften är annorlunda. Tyngre. Sorgsen.
– Det var så mycket negativa känslor där, säger Carolina. – Den ohälsan, den psykiska tyngden… det lade
sig som ett täcke över en. Jag klarade inte långa stunder i huset.
– Jag skulle säga att det är platsen med absolut mest ångest, säger Philip.
– Man mådde bitvis dåligt där
inne, utan att kunna sätta fingret på varför.
– För mig var det både spännande och tragiskt, säger Aki. – Historien bakom var… tung. Det märktes i
väggarna, typ.
En bit in i utredningen gör de en Estes-session – en metod där en person sitter med hörlurar och endast
hör Spiritbox-bruset, medan de andra ställer frågor som ”mottagaren” inte kan höra.
– Mitt under en sådan session kände jag hur något mörkt och argt kom över mig, berättar Evelina. – Jag
blir sällan rädd, men då blev jag det. Det var en total känsla av att någon annan fanns i rummet, och
omslöt mig.
Hon avbryter till slut. Kort därefter tar Philip över.
– Precis då fångar Kinect-kameran upp en lång figur precis där jag suttit, säger Evelina. – För mig blev
det ett kvitto på att det inte bara var känslor. Något var faktiskt där med oss.
Från sägen till barnröst – Svänö som vände på allt
Vandrarhemmet i Svänö är ett annat ställe som återkommer när teamet pratar. Hit åkte de egentligen för
att undersöka en sägen om en gammal dam och en silverskatt.
– Vi hade en helt annan förväntan, säger Evelina. – Det var en 1500-talssägen vi jagade. Istället dök något
helt annat upp.
Det ”helt andra” var ett barn.
Anna minns ögonblicket tydligt:
– När det lilla barnet kom igenom… min kropp skrek att det var mitt barn. Det bara sköljde över mig:
kärlek, sorg, saknad. Jag var tvungen att backa undan, jag klarade inte att stå kvar.
Tillbaka i vardagen dröjde sig platsen kvar.
– Jag hade mycket drömmar efter Svänö, säger Anna. – Tankar som malde. Men efter några veckor la det
sig.
Carolina berättar om den efterföljande researchen:
– Vi letade efter spår av en legend och hittade istället ett avlidet barn. Att kunna koppla namn och gravar
till det som instrumenten gav oss… det var en väldigt speciell känsla. Rörande, mest.
Jonas, som står bakom kameran i mycket av materialet, minns huset på ett annat sätt också:
– Jag hade föreställt mig ett ganska tråkigt ställe, men det var tvärtom. Interiören, stämningen… det var
jäkligt häftigt. Och när man gör film blir allt mer levande om miljön är stark. Svänö var just det.
Så arbetar de: manus, magkänsla och metodik
Bakom alla känslor finns en tydlig struktur. Innan de kliver in genom en dörr har Evelina ofta suttit med
ett manus.
– Jag skriver upp vilka sessioner vi ska göra, i vilken ordning, hur många som ska vara framför kameran
och bakom, säger hon. – Men det är ett levande dokument. Känner någon sig trött eller överväldigad kan
den byta till att sitta vid övervakningen, dokumentera tidskoder – eller fixa fika.
– Rollerna fördelas efter dagsform, säger Philip. – Vill man inte göra något, så säger man det bara. Då får
någon annan hoppa in.
– Vi har våra grundroller, men är flexibla, säger Aki. – Ibland är det den som känner in mest som får ta
lead, oavsett vad planen sa.
– Planen spricker nästan alltid, säger Carolina med ett leende. – Men på ett bra sätt. Vi gör det bästa av det
som händer.
Det finns också en medvetenhet kring hur mycket de vill veta om platsen innan.
– Jag vill veta så lite som möjligt, säger Philip. – Jag vill inte färgas av andras känslor.
– Detsamma för mig, säger Anna. – Jag vill gå in tom, så att jag kan ta in allt utan förväntningar.
– Vi utgår mer från vittnenas upplevelser än från detaljerad historik, säger Evelina. – Historien gräver vi
ner oss i efteråt, när vi har något att jämföra med.
Vad är egentligen ”bevis”?
Frågan alla ställer sig: när blir något evidens?
När flera instrument går igång samtidigt och man kanske ser en orb, eller EVP eller hör ett ljud. Då är det
svårt att förklara bort.
Aki resonerar liknande:
– Känslan av närvaro där inget syns är en stark faktor, men svår att förmedla. När den kombineras med att
instrument går igång, då är det riktigt bra. Och visst – det är extra fint när något fastnar på film.
Carolina lägger till sitt krav:
– För mig måste allt naturligt vara bortplockat. Drag, djur, sättningar i huset, lampor, mobiltelefoner. Först
när det som är naturligt är rimligen uteslutet kan jag börja kalla något evidens.
Jonas tittar mycket på teknikens samspel:
– Får man två olika instrument att reagera samtidigt, fast de mäter helt olika saker, då börjar det bli
intressant. Men vi har inte spikat någon officiell definition. Tittarna får själva avgöra vad de tycker är
bevis.
Och så finns kroppen.
– Min kropp är mitt största verktyg, säger Anna. – Jag får inga bilder, jag får känslor. När de känslorna
stämmer med vad instrumenten visar, då känner jag att jag får min bekräftelse.
Appar, K2:or och gamla metoder – vad litar de på?
Utrustningen varierar – och ingen är helt överens om favorit.
– Jag litar mest på instrument som kräver att något ”går in” i fältet, säger Evelina. – Sådana som PRP och
PMB, där något faktiskt måste bryta ett elektromagnetiskt fält. När de triggas utan att någon eller något är
där – då blir jag imponerad.
Philip lutar åt det mest grundläggande:
– Kroppen. Att använda sina sinnen och känna in. Man känner direkt när man kommer in i ett hus där
energier arbetar i det dolda.
– Spiritboxen är otrolig, säger Aki. – När man får relevanta svar på frågor, i realtid, det är gåshud.
Carolina fastnar för Estes-metoden:
– Den fascinerar mig. Den som sitter med hörlurar hör bara brus och fragment, men svarar ändå på frågor
den inte kan höra. Och samtidigt går man in i sig själv. Det blir en stark, nästan meditativ upplevelse.
Anna gillar kombinationerna:
– PRS ihop med EMF ger en bra helhetsbild – både statisk energi och elektromagnetiska fält. Tillsammans
kan de både utesluta naturliga orsaker och öppna för kontakt.
Tekniken beter sig dock inte alltid som den ”ska”.
– Det klassiska är batterier som dör på jättekort tid, säger Aki.
– Vi har haft en miniutredning där alla batterier dränerades samtidigt och samtliga kameror slutade filma
mitt i allt, minns Philip.
– Kraftiga batteridränage har vi varit med om flera gånger, säger Jonas. – Det är märkligt.
Anna skrattar lite trött:
– Teknikstrul är vardag. Kanske för att energierna faktiskt tar energi från apparaterna. Så får vi tänka,
åtminstone när allt krånglar samtidigt.
Skeptiker, demoner och myter
Det finns gott om fördomar kring spökjakter och spökjägare. En av de vanligaste: att allt handlar om
demoner, dramatik och show. Och pengar.
– För mig är jag väldigt tveksam till det här med demoner, säger Aki. – Jag tror mer på negativa energier
från människor som var negativa i livet. De är kvar, vågar inte gå vidare – precis som vissa personer
fastnar i sitt liv.
Carolina håller med:
– Jag tror att människor manifesterar sig ungefär som de var. Har det bott en sur farbror så känns det som
en sur farbror. Det behöver inte vara något demoniskt med det.
En annan myt: att de gör det för pengar.
– Den vill jag verkligen slå hål på, säger Jonas. – Vi gör inte det här för att tjäna pengar.
– Verkligen inte, säger Anna. – Snarare plockar vi bort otroligt mycket som kanske kunde uppfattas som
”coolt”, bara för att det finns minsta lilla tvivel. Det som blir kvar är det vi verkligen har vridit och vänt
på.
Det kostar faktiskt rätt mycket. Det är en dyr hobby vi har, tillägger Evelina
Fysiskt hot – från kossor till kyla
Har de någonsin känt sig i fysisk fara?
– Nej, aldrig under utredning, säger Anna.
– Inte än, säger Aki. – Våra energier är starka och beskyddande. Men man måste visa respekt. Och vår
logotyp är ju en bindruna för beskydd.
– Jag har inte känt mig direkt hotad, säger Philip. – Däremot har jag sett andra i teamet bli riktigt
påverkade.
Det mest skrämmande Jonas upplevt var inte ens övernaturligt:
– En gång kom en hel skock kossor fram till bilen där vi hade parkerat. Det var faktiskt obehagligt nog!
Philip har en annan historia – hemifrån.
– Jag vaknade i sängen och kände mig iakttagen. Jag bad om bevis i form av ett nyp i armen. Plötsligt
kom ett kraftigt ljus med konturerna av en man – och jag fick ett så hårt nyp att jag fick blåmärken. Det är
nog det mest fascinerande jag varit med om.
När det följer med hem – drömmar, namn och papper som måste tillbaka
Att lämna en plats betyder inte alltid att platsen lämnar dem.
Efter en utredning på Hemsökt Museum drömmer Evelina om ett litet barn:
– I drömmen var vi i ett hus och jag fick kontakt med ett barn som sa att hon hette Gertrude. Hon pratade
engelska, kändes ledsen men oskyldig. Jag hade aldrig hört det namnet i samband med museet. Sen fick
jag veta att det fanns en docka där från Australien – som hette Gertrude. Då fick jag gåshud.
Aki upplever småsaker hemma:
– Det händer udda grejer ibland. Då säger jag ifrån bestämt men respektfullt. Oftast lugnar det sig.
Philip berättar:
– Vi hade fått med oss papper hem därifrån till researchen. Hemma kände vi samma ångest, samma
depression. Det satt i tills jag åkte tillbaka och lämnade tillbaka pappren. Sen… lättade det.
Carolina nickar.
– Jag har haft mardrömmar efter det huset. Känslor som inte var mina, som ändå satt kvar.
Väljs vissa ut?
Får alla uppleva lika mycket – eller ”väljer” platser ut människor?
– Jag tror att vissa platser väljer vem de vill visa sig för, säger Philip.
– För mig handlar det mer om mottaglighet, säger Aki. – Hur öppen man är just den dagen.
– Ja, och personkemi, säger Carolina. – En äldre man kanske hellre pratar med en annan man, till
exempel.
– Jag tycker det märks att alla får med sig olika saker, säger Jonas. – Det som är starkt för en person kan
vara rätt neutralt för en annan.
– Jag tror både tid, plats och personlighet spelar in, säger Anna.
Oavsett vem som upplever vad, försöker teamet hålla samman.
– Vi pratar alltid igenom allt efteråt, säger Jonas. – Försöker landa i vad det kan ha varit.
Det tysta intresset
När kamerorna är avstängda och avsnitten är klippta kvarstår en annan sak: människors reaktioner.
– Offentligt kan folk vara lite hånfulla, säger Carolina. – Men när man är ensam med dem så har nästan
alla någon egen upplevelse de vill prata om.
– Jag skulle säga att det är förvånansvärt många som är intresserade, säger Jonas. – De säger inget när
andra hör, men kommer fram efteråt. Ibland efter några öl.
– Det finns en undran i varje individ, säger Philip.
– Många väljer nog att ignorera det de varit med om, säger Aki. – De viftar bort det som synvillor eller
skyller på trötthet. Oftast av rädsla faktiskt.
– Detta är något som många fler är nyfikna på, än vad man först trodde, tillägger Anna.
Evelina avslutar
– Vi söker svar på frågor som människor burit med sig i alla tider. Vad händer när vi dör? Finns det något
bortom det vi kan se? Vi lovar inga sanningar – men vi försöker dokumentera det oförklarliga så öppet
och ärligt vi bara kan.
Och kanske är det just där, i spänningsfältet mellan vetenskap, känsla och mörka korridorer, som deras
verkliga arbete pågår – långt efter att kamerorna har slutat rulla.
Share this content:
