Två systrar. Två barndomsminnen ingen kan förklara. En prästgård som stulit deras hjärtan – och kanske ibland deras sömn. Vi träffade Jenny och Johanna, kända i spökkretsar för sin värme, sitt mod och sina otaliga nätter i Borgvattnets legendariskt hemsökta Prästgård. Här berättar de om första mötet med LaxTon, varför just de inte kan hålla sig borta från Jämtlands mest omtalade hus, och vilka ögonblick som fortfarande ger dem rysningar längs ryggraden.

En av era starkaste dokumenterade upplevelser?

Johanna: En novemberdag hörde vi allt på samma kväll:
– fotsteg
– mumlande
– nynnande
– vissling
– beröring
– en stol som flyttades
– ett element som stod på 30 grader (!)

Och det var första gången vår mamma var med. Snacka om att ge henne en minnesvärd kväll.

Fråga: När började ert intresse för det övernaturliga?

Johanna: Det är tack vare LaxTon allt tog fart. Visst, vi har alltid varit nyfikna på det paranormala, men innan dem? Inte på samma nivå. När de slog igenom var det som att någon drog undan en gardin – plötsligt såg man en hel värld man inte visste att man saknat.

Jenny: Exakt! Vi såg dem först på Spökjakt på TV och sedan följde vi dem överallt. Vi minns så tydligt när vi skulle titta på deras live på YouTube och Tony inte var med för att han hade feber. Jag (Johanna) skickade ett DM till honom… och han svarade! Vi blev så glada att vi knappt kunde sova.

Fråga: Ni båda har starka barndomsminnen. Kan ni berätta?

Johanna: Jag var kanske fem–sex år när jag såg en man på en stege precis utanför sovrumsfönstret. Han tittade rakt in. Jag förstår än idag inte vem han var. Han såg ut som en sotare… men vem klättrar runt på stegar sent på kvällen?

Jenny: Och jag såg en man med hatt stå i min dörröppning mitt i natten. Jag blev livrädd. Tänk om det var hattmannen? Det är först nu, som vuxen, som man börjar förstå hur märkligt allt faktiskt var.

”Vi kom dit som nyfikna besökare. Nu kallar folk oss för ‘veteraner’. Och ja… huset känner definitivt igen oss.”

Fråga: Vad är det med LaxTon som fångar er?

Jenny: Deras lugn. Alltså, de är som två inre mediciner i mänsklig form. Äkta, trygga och med en humor som man inte kan värja sig för.

Johanna: Ja, och deras sätt att kommunicera med både människor och energier. Det känns aldrig överdrivet – det är bara genuint.

Borgvattnet – den stora kärleken

Fråga: Hur var ert första besök i Prästgården?

Johanna: Det var påskhelgen 2022. Jag hade precis träffat Tony på Spökjakt-cruisen några dagar innan. När vi kom till Prästgården kände han igen mig direkt. Min bästa vän blev helt starstruck.

Jenny: Jag däremot… jag fick panik halvvägs upp mot huset. Var tvungen att stanna bilen. Men när Tony kom fram och hälsade så kom lugnet. Det kändes tryggt direkt.

Fråga: Vilket rum berörde er mest?

Båda: Kammaren.
Det var det första rummet Tony visade oss, och det blev också rummet där vi sov första gången. Det kändes tryggt, som om någon höll koll på oss där inne.

Fråga: Hur förändras känslan i huset över tid?

Jenny: Det beror mycket på årstiden. Sommar = betydligt snällare energi.

Johanna: Men när mörkret faller på vinterhalvåret… då byter huset karaktär. Det är som om väggarna vaknar och följer varje steg man tar.

Fråga: Har ni någon upplevelse som fortfarande skaver i själen?

Johanna: O ja. Den gången på vinden när vi hörde ett mansskrik bakom oss. Jag sprang. Första – och hittills enda – gången.

Jenny: Och ytterdörren som öppnade sig flera gånger av sig själv. Ingen var där. Dörren stod bara… öppen. Man känner sig iakttagen på ett sätt som inte går att förklara.

Johanna: Eller barnskriket i rosa rummet. Ett barn sägs ligga begravt där utanför. Det var… hjärtskärande.

Fråga: Känner ni att något finns i huset – på riktigt?

Jenny: Absolut. Det är tydligt, men varierar från gång till gång.

Johanna: Vi har blivit rörda vid flera tillfällen – bokstavligt talat. Armar, ben, hår…
Utrustningen har bekräftat rörelser, temperaturfall, skuggor. Allt.

Varför återvänder ni?

Johanna: Kärleken till huset. Punkt.

Jenny: Och känslan av att platsen känner igen oss. Jag menar – Johanna har fått sitt namn viskat i örat flera gånger.

Johanna: Och när appen gav oss orden friend, hug, gå inte… då brast det lite inom oss. Man vill liksom inte svika huset.

Råd till andra som vill åka dit

Jenny: Gå in med öppet sinne, men också med mod. Huset testar dig ibland.

Johanna: Och framför allt – visa respekt. Det är som att gå hem till någon annan. Beter du dig fint, beter huset sig fint.

Vad betyder Borgvattnet för er?

Båda: Allt.
Det är som ett andra hem – ett spökligt, märkligt, charmigt och ibland ganska skrämmande extrahus.
Vi har blivit kallade ”veteraner”, och ärligt talat… det känns rätt.

Följ Laxtonsystrarna på Instagtam HÄR

Besök Borgvattnets Spökprästgård HÄR

Besök Laxton HÄR