Övergivna platser

Urban Exploring

Att utforska övergivna platser, eller ”urban exploration” (urbex), är en populär aktivitet för den äventyrliga – men det är viktigt att veta vad som gäller i Sverige för att hålla sig inom lagens gränser.

Vad säger lagen om övergivna byggnader?

Enligt svensk lag är det inte tillåtet att gå in på privat eller avspärrad mark utan tillstånd. Även om en byggnad är övergiven, har den i de flesta fall fortfarande en ägare, och att ta sig in på området räknas som olaga intrång. Ägaren kan alltså polisanmäla och urbexare kan få böter om de ertappas. Om det dessutom skulle uppstå skador på byggnaden, kan urbexaren åtalas för skadegörelse. Även om byggnaden är statligt ägd eller tillhör en kommun kan tillträdet vara begränsat.

Allemansrätten, som tillåter oss att vistas i naturen, gäller enbart naturmark och inte byggnader eller gårdsområden. Övergivna byggnader omfattas alltså inte av allemansrätten.

Tips för urbexare – håll dig på rätt sida av lagen

1. Respektera skyltar och avspärrningar: Om en byggnad är markerad med ”Tillträde förbjudet” eller om den är inhägnad, är det olagligt att ta sig in. Respektera dessa skyltar.
   
2. Skaffa tillstånd: Om du är intresserad av en specifik byggnad kan du försöka kontakta ägaren för att få tillstånd. En del fastighetsägare kan tillåta besök om man frågar vänligt och har goda avsikter.
   
3. Viktiga försiktighetsåtgärder: Övergivna byggnader är ofta farliga, med risk för ras och andra skador. Gå alltid in med försiktighet, och helst tillsammans med någon annan.
   
4. Lämna inga spår: Ett av de viktigaste urbex-mantrana är ”Take only pictures, leave only footprints”. Visa respekt för platsen – förstör ingenting och flytta inte på föremål.

Här kan du gå in och läsa om våra Spökjaktstips!

Läs en ”Urbexare’s” berättelse

”Alltså, det här var en upptäckt som jag aldrig kommer glömma. Jag hade fått ett tips om att det skulle finnas en gammal stuga, helt orörd sedan 40-talet, någonstans långt ute i skogen. Såklart kunde jag inte låta bli att kolla upp det, även om jag inte riktigt trodde på att den skulle vara helt orörd. Men när jag gav mig av hade jag ändå en förhoppning om att hitta något riktigt unikt.

Efter flera timmar av traskande i snårig terräng, med bara en vag kartskiss att gå på, började jag faktiskt tvivla. Men så, nästan precis när mörkret började lägga sig över träden, fick jag syn på en liten silhuett mellan stammarna. Det var en stuga – helt täckt i mossa och gömd bakom höga granar som verkade ha stått där i evigheter. Första intrycket? Magiskt. Det kändes som att jag hittat en portal till en annan tid.

När jag öppnade dörren knarrade det högt och en unken, nästan frän lukt fyllde luften, men stugan var torr och… ja, otroligt nog, så gott som orörd. På ett litet bord låg en dammig kaffekopp bredvid en gulnad tidning från 1942. Jag kunde knappt tro mina ögon. Det kändes som att någon bara gått ut för att hämta ved och sen aldrig kommit tillbaka. Allt var kvar som det en gång varit.

På väggarna satt små handskrivna lappar och skisser fastspikade, lite ojämnt med gamla, rostiga spikar. Det var nästan som en dagbok, som om någon lämnat små fragment av sitt liv här inne. Jag kan inte låta bli att undra vem som bott här och varför de lämnat allt bakom sig. För det kändes verkligen som att människan som levt här gjort det ensam. Och varför bara försvinna?

När jag kom in i sovrummet möttes jag av en bäddad järnsäng, täckt av ett lager damm som knappt syntes i ficklampans sken. Det var kusligt, nästan som om stugan väntade på att någon skulle komma hem igen. Jag svär, det kändes nästan som att jag inte var ensam. Som om någon höll ögonen på mig.

Jag lämnade stugan med en märklig känsla. Någon sorts vördnad, tror jag. Den där stugan var mer än bara ett hus – det var en tidskapsel, en plats som överlevt allt och som bara väntade på att bli upptäckt. Och nu har jag gjort det. En upptäckt jag aldrig kommer att glömma.”